Om fina saker som tar slut.

Igår bestämde vi att från och med den sista januari så flyttar vi i kollektivet isär, efter tre finfina år tillsammans. Det var inte så mycket dramatik kring det hela egentligen, vi har ju pratat om det från och till i ett bra tag. Isak vill flytta till sin underbara fästmö Ida, som bor i Göteborg, nu när han är klar med en del av studierna. Erik vill bo med sin fina flickvän Lina i vad jag hört ryktas om antingen Göteborg eller Uppsala. Malin vill flytta till en större stad, eller någonstans där fler möjligheter till jobb finns. Aleksi bor kvar i Örebro och pluggar, men vill bo själv ett tag. Och jag. Jag vet inte. För första gången så känns det som att jag vågar flytta lite vart som helst. Jag har egentligen inte så mycket som håller mig kvar i Örebro om inte kollektivet finns kvar. Staden jag aldrig trodde jag skulle lämna känns nu liten och gjord. Det har den i och för sig gjort länge, men kollektivet har ju alltid varit min lilla livbåt för själen. Det känns som att jag har behövt bo här, ett projekt som jag velat starta och avsluta. Och nästa år ska vi sluta vara sambos så då är det dags att röra på sig. Vi smider förresten redan planer på en hejdundrande fest med många skratt och tårar och tal, håll januari öppet!

Jag vet inte vad som händer sedan. Annat kollektiv? Bo ensam? Om jag ska studera blir det först till hösten, så under våren vill jag jobba. Städerna som lockar mest är Göteborg och Stockholm. Där finns både liv och rörelse, jobb, vänner och utbildningar. Men vissa andra alternativ lockar lite också. Vi får se. Hjärtat får välja. Och hon har lite mindre än fyra månader på sig att bestämma sig. Hjälp.