Sidor

5 december 2010

Om ändå bara hjärtat kunde lugna ner klapptakten så att huvudet hade en chans att hinna med.


Vi skulle till samma ställe dagen därpå, och eftersom du inte bodde i stan så fick du sova hos mig. Det är så praktiskt när man bor i kollektiv, har jag alltid tänkt, det blir inte riktigt samma sak att bjuda hem människor man inte känner så bra. Inte fullt så krystat och inte fullt så insinuerande.

Jag visste inte riktigt vad jag kände, bara att det fanns något slags intresse. Jag hade lite svårt att läsa av dig. Man vill gärna inte missta artighet och vänlighet för flört. Men du insisterade att vi skulle ta oss ut och ta en öl på kvällen, du och jag. Det kändes aldrig konstigt eller pinsamt när det bara var vi två. Under de få månader vi känt varandra hade vi alltid kunnat prata och det hade alltid känts kravlöst och naturligt. Så vi tog en öl, pratade om allt möjligt och begav oss så småningom tillbaka till bussen. Vi sprang på en av mina vänner, och hon hade hittat ett manligt sällskap för kvällen. Han var dock inte helt socialt finkänslig, utan tittade på dig, sedan på mig, varpå han utbrast "Aah, det är är du och jag, mannen! Hahaha" och gav dig en, från din sida, halvt obesvarad highfive. Vi tittade båda åt ett varsitt håll, rodnade och jag sjönk genom jorden. Så småningom, under resan tillbaka till kollektivet, hittade vi tillbaka till varandra och samtalet genom våra delade känslor inför mannen vi just mött.

Kollektivet var fullt av människor när vi kom hem. En av kollektivsambosarna hade en himla massa vänner som sov över, så det var folk överallt. I mitt rum sov min lillebror, och alla rum utom ett var upptaget. Jag kände att natten inte var slut, den fick inte vara slut. Jag hämtade min lilla dator och frågade Isak och jag och du fick hänga lite i hans rum så länge, varpå Isak snällt svarade ja.
Vi tittade på youtubeklipp. Hur många som helst, och jag skrattade så att jag kiknade. Min skämströskel är oerhört låg, vilket gör att jag måste blunda och gömma mig bakom en kudde varje gång man ser en sak som Borat eller lyssnar på Hassan. Så jag gömde mig, skrattade. Du försökte ta min kudde, skrattade. Isak bad om att få tillbaka sitt rum, så vi rörde på oss igen. Natten var inte slut, den fick inte vara slut. Köket! Köket var äntligen ledigt.

Youtubeklippstaffetten fortsatte. På den obekväma, knarrande kökssoffan satt vi och pratade, tittade, skrattade. Vi hittade hela tiden på små ursäkter att ta på varandra. Du har ett hårstrå där. -plockar osynligt smuts- Haha, sjukt roligt eller hur? -en klapp på axeln, ryggen, närmare nacken- Jag ska ta vatten, vill du ha lite? -hand på knät och dröjande blick-
Och sådär satt vi. Hur många timmar vet jag inte, men vi ville verkligen inte lägga oss. Jag hade blivit trött redan sju timmar tidigare men jag kunde inte förmå mig att sova.
Undan för undan vågade jag sitta närmare dig, besvara kroppskontakten mer. Och när du visade det tråkigaste men pinsammaste klippet i världshistorien gömde jag ansiktet i händerna och kroppen mot din kropp med huvudet nerborrat i din parfymerade armhåla. Du besvarade med att hålla om mig och när jag tittade upp så kysste du mig. Jag besvarade kyssen efter millisekund när jag förstått vad som hänt. Vi skrattade lite stelt. Kysstes lite till. Din skäggstubb rev mig lite, men det gjorde ingenting. Hånglade. Kramades. Vi pratade. Jag frågade hur länge du tyckt om mig, varför och tjugo frågor till. Du svarade på frågorna, sa att jag var fin och sen hånglade vi igen. Jag la mig i ditt knä där på kökssoffan, vi lyssnade på Bon Iver och pratade. Klockan var över sju på morgonen och vi skulle upp runt tio. Så småningom la vi oss på den lilla tunna madrassen som var tänkt för bara dig och somnade omlindade varandra, leende och pirriga.

Veckan som följde innan jag fick träffa dig igen var jag fånigt glad. Den här låten gick på repeat, på så hög volym som möjligt, medan jag skrikmimade till texten och dansade runt som en tok var jag än var när jag hörde den. Jösses, vad fint det är att bli kär. Himmel, vad glad jag är att det är i dig.

9 kommentarer:

Isabella sa...

Finaste inlägget ever!

Sara sa...

Du är så fin Lina! Jättemysigt med kärlek! :D Puss på dig!

Sofie - Kreativa latsidan sa...

Vilket härligt inlägg. Jag blir nästan kär när jag läser :)

Tommie sa...

Åhh =)

Anonym sa...

så fint, man blir ju alldeles varm i hjärtat av att läsa :)

Linda sa...

åh hjälp vad fint.

Rosa sa...

Jösses vilken fin blogg du har!

Niclas Lindahl sa...

Studsade av lycka när jag läste inlägget! Gud såååå fint! :)

Em sa...

åh, finaste.