Så värst vidare duktig på att vara frisk är jag tydligen inte, nu är jag hemma och nerbäddad med världens förkylning. Host och snörvel och harkel och host och usch.
Sen poppar det upp ett litet mejl i lådan, från den där favoritkillen. "Är hellre med dig när du är sjuk, krasslig, hostig och risig än med någon annan, hur kärnfriska de än är." Ni får ursäkta sockeröverdosen, men det är svårt att inte känna sig piggare på en gång. Så sött så jag får ont i tänderna, men ja. På det där fina sättet alltså.
Och på tal om det, så har jag just tagit förkyldningsdekadensen till en -helt- ny nivå och bakat scones med blockchoklad i. Detta tillsammans med ett glas mjölk och en liten påse godis. Och så tittar jag på det där klippet från The Wedding Singer, ni vet när herr Sandler sjunger för fröken Barrymore på flygplanet, och blir nästan tårögd. Förkyldningsdekadens, voila.
Vi skulle till samma ställe dagen därpå, och eftersom du inte bodde i stan så fick du sova hos mig. Det är så praktiskt när man bor i kollektiv, har jag alltid tänkt, det blir inte riktigt samma sak att bjuda hem människor man inte känner så bra. Inte fullt så krystat och inte fullt så insinuerande.
Jag visste inte riktigt vad jag kände, bara att det fanns något slags intresse. Jag hade lite svårt att läsa av dig. Man vill gärna inte missta artighet och vänlighet för flört. Men du insisterade att vi skulle ta oss ut och ta en öl på kvällen, du och jag. Det kändes aldrig konstigt eller pinsamt när det bara var vi två. Under de få månader vi känt varandra hade vi alltid kunnat prata och det hade alltid känts kravlöst och naturligt. Så vi tog en öl, pratade om allt möjligt och begav oss så småningom tillbaka till bussen. Vi sprang på en av mina vänner, och hon hade hittat ett manligt sällskap för kvällen. Han var dock inte helt socialt finkänslig, utan tittade på dig, sedan på mig, varpå han utbrast "Aah, det är är du och jag, mannen! Hahaha" och gav dig en, från din sida, halvt obesvarad highfive. Vi tittade båda åt ett varsitt håll, rodnade och jag sjönk genom jorden. Så småningom, under resan tillbaka till kollektivet, hittade vi tillbaka till varandra och samtalet genom våra delade känslor inför mannen vi just mött.
Kollektivet var fullt av människor när vi kom hem. En av kollektivsambosarna hade en himla massa vänner som sov över, så det var folk överallt. I mitt rum sov min lillebror, och alla rum utom ett var upptaget. Jag kände att natten inte var slut, den fick inte vara slut. Jag hämtade min lilla dator och frågade Isak och jag och du fick hänga lite i hans rum så länge, varpå Isak snällt svarade ja.
Vi tittade på youtubeklipp. Hur många som helst, och jag skrattade så att jag kiknade. Min skämströskel är oerhört låg, vilket gör att jag måste blunda och gömma mig bakom en kudde varje gång man ser en sak som Borat eller lyssnar på Hassan. Så jag gömde mig, skrattade. Du försökte ta min kudde, skrattade. Isak bad om att få tillbaka sitt rum, så vi rörde på oss igen. Natten var inte slut, den fick inte vara slut. Köket! Köket var äntligen ledigt.
Youtubeklippstaffetten fortsatte. På den obekväma, knarrande kökssoffan satt vi och pratade, tittade, skrattade. Vi hittade hela tiden på små ursäkter att ta på varandra. Du har ett hårstrå där. -plockar osynligt smuts- Haha, sjukt roligt eller hur? -en klapp på axeln, ryggen, närmare nacken- Jag ska ta vatten, vill du ha lite? -hand på knät och dröjande blick-
Och sådär satt vi. Hur många timmar vet jag inte, men vi ville verkligen inte lägga oss. Jag hade blivit trött redan sju timmar tidigare men jag kunde inte förmå mig att sova.
Undan för undan vågade jag sitta närmare dig, besvara kroppskontakten mer. Och när du visade det tråkigaste men pinsammaste klippet i världshistorien gömde jag ansiktet i händerna och kroppen mot din kropp med huvudet nerborrat i din parfymerade armhåla. Du besvarade med att hålla om mig och när jag tittade upp så kysste du mig. Jag besvarade kyssen efter millisekund när jag förstått vad som hänt. Vi skrattade lite stelt. Kysstes lite till. Din skäggstubb rev mig lite, men det gjorde ingenting. Hånglade. Kramades. Vi pratade. Jag frågade hur länge du tyckt om mig, varför och tjugo frågor till. Du svarade på frågorna, sa att jag var fin och sen hånglade vi igen. Jag la mig i ditt knä där på kökssoffan, vi lyssnade på Bon Iver och pratade. Klockan var över sju på morgonen och vi skulle upp runt tio. Så småningom la vi oss på den lilla tunna madrassen som var tänkt för bara dig och somnade omlindade varandra, leende och pirriga.
Veckan som följde innan jag fick träffa dig igen var jag fånigt glad. Den här låten gick på repeat, på så hög volym som möjligt, medan jag skrikmimade till texten och dansade runt som en tok var jag än var när jag hörde den. Jösses, vad fint det är att bli kär. Himmel, vad glad jag är att det är i dig.
Jag har börjat med någon helmärklig ovana. MidnattsSkypandet som jag och den kära sysslar med till följd av väldigt osynkade arbetstider medför att jag är väldigt väldigt trött om dagarna. Varje dag tänker jag att jag ska låta bli och lägga mig tidigt. Men så kommer jag hem, tar en tupplur som en liten pensionär, och blir så pigg att jag stannar uppe och pratar på Skype halva natten som en sextonåring. Igår var jag så pigg att jag bestämde mig för att laga en gryta som tar typ en timme att göra, strax innan elva på kvällen. Jag vet inte vad jag tänkte. Annat än att grytan är världens godaste.
Ner i köket, fram med pepplistan.
Plocka fram alla ingredienser. Rött matvin, grönsaksbuljong, tomatpuré, lagerblad, salt&peppar, timjan, morötter, champinjoner, gullök, purjolök, vitlök, steksmör, kyckling (eller vad man nu vill ha) och potatis.
I princip allt ska skäras i bitar. Först steker man kycklingen med salt, peppar, buljong och timjan. När den fått färg kan man ha vinet och några pressade vitlöksklyftor. Sen häller man i morötter, purjolök, lagerbladen, gullöken och champinjonerna (som man ska steka lite innan). Rör ihop och kläm i lite tomatpuré.
Stek eller koka lite potatis vid sidan av, låt grytan koka tills den ser klar ut. Tadaa. Servera!
Sen var jag kanske lite tröttare än vad jag ville erkänna. Men av någon anledning var jag vaken till tre i alla fall. Och gick upp halv sju. Tack och lov att jag får sova ut imorgon, annars hade jag stupat. Men grytan var i alla fall värd det. Helt klart.
Ibland har vi fest bara för att. Man kan hitta på hur många anledningar som helst. Som att Malin nyss fyllde år. Eller att de snart är jul. Att en massa folk är hemma över ledigheterna. Eller bara för att man gillar vin.
Favoriten Jonas var där, så jag var lite extra glad.
Malin hade styrt upp.
Kajsa var fin.
Matilda var väldigt tjusig i håret, och oerhört pepp. Fint.
Malin fick ett kortspelsquizz på systembolaget när hon visade sin legitimation som kom väl till pass. Erik fick börja vara lekfarbror.
Vi hittade på egna regler som gick ut på att den som kunde svaret skulle skrika ut sitt namn, och sedan svara. Svarade man rätt så skulle man skryta som bara attan och ta en klunk. Alla andra fick i sin tur dricka och skämmas. 
Vissa, särskilt jag, blev lite purkna när det gick lång tid mellan skryten.
..men annars var det hur fint som helst. Enkelt och mysigt och bra, bara för att.
