Om ett kungligt kollektiv

I kollektivet där jag bor tillsammans med min Jonas och nya vännen Tove så har det precis flyttat in en tjej som heter Emelie. Hon är nyinflyttad i Norrköping precis som jag, men hon är en aning mer företagsam än vad jag är. Och nu ska hon skriva ett litet hemma-hos-reportage om vårt kollektiv för lokaltidningen! Jag fick äran att ta lite bilder, så nu ska ni få kika på vår lägenhet.

Såhär ser vår annars väldigt stökiga hall ut. Inget ljus i världen kan leta sig hit, så den är inte så fotogenisk tyvärr.

Trots att vi rensat nyligen, är alltid proppfullt med skor, halsdukar, jackor och baskrar här. Lite stökigt, men mest mysigt och hemtrevligt tycker jag.

Det första man ser från hallen är det mysiga köket. Här sitter vi ofta - pratar, äter, lagar mat, spelar spel och sånt.

En lite lustig ska med kollektivet är att det liksom har gått lite i arv. Ingen vet riktigt hur länge det har varit ett kollektiv, eller ens vilka som flyttade in först. Jag har ju bott här ett halvår, Tove i ungefär tre år och Jonas flyttade hit i somras. Det vi har kunnat luska fram är att det har varit ett kollektivt boende i minst åtta år i alla fall. Minst. Det är nästan så att man vill "släktforska" lite.

Vår livsviktiga whiteboardtavla som talar om vem som ska städa vad, vad vi ska prata om på nästa husmöte, vad de olika räkningarna hamnat på varje månad och annat som kan vara bra att veta. Och kylskåpet som är fullt med underbart trams som man blir glad av.

När man är fyra vuxna personer i ett hushåll utan diskmaskin så är det sällan vi har ett tomt diskställ. Men då ser man å andra sidan vårt fina porslin hela tiden istället.

Tappra växter i fönstret, och min favoritplansch ovanför kökssoffan.

Innan man kommer in i vardagsrummet så har vi någon slags blandning mellan hall och vardagsrum, ett mellanrum kan man nog säga. Här ska bli en ordentlig läshörna någon gång i framtiden. Men schäslong, läslampa, ett litet bord för tekoppen och en spinnande katt som bara vill gosa.

En fin öppen spis har vi också! Vi vågar inte riktigt elda i den, men det är en perfekt plats för ljuslyktor och ostämda instrument.

En av de bästa sakerna med den här lägenheten enligt mig, är dörrarna som går mellan mitt och Jonas rum. Så himla perfekt när man är ihop och bor i kollektiv tillsammans - ett varsitt rum med en varsin dörr och en dörr som går mellan våra rum. Som en liten lägenhet i lägenheten.

Och här inne bor jag.

Min lilla kreativa hörna med mina favoritmöbler. Skrivbordet, stolen, sidbordet och korgen är alla loppisfynd, och lampan har jag fått av min vän Matilda.

Min klädhörna med klädställning istället för garderob, mannekängen från ett konkursbo och byrån från en loppis i Värmland.

..och soffan som Jonas överraskade mig med en dag, som jag inte kan sluta tjata om. Bästa presenten någonsin tror jag.

Och här är vardagsrummet! Här huserar även vår fina inneboende Lotta ett litet tag. Man kan dessutom tjuvkika på mitt rum litegrann genom dörrarna om man vill. Och så ser kollektivet ut ungefär!

Om glitter och bubbel och pang!

Det känns som att det borde ligga närmare till hands att börja längta efter julen nu, i mitten av november. Men jag ser allra mest fram mot nyår!

 Jag och mina vänner har nämligen en tradition sedan flera år tillbaka. Vi samlas allihopa för att äta en trerättersmiddag och kalasa ihop, och vi är alltid ett himla stort gäng. Mellan trettio och fyrtio personer brukar vi bli som myser och trängs.

Så vi planerar ett par månader i förväg. Dukar fint med långbord hemma hos den vi får plats hos.

 Vi klär oss fina.

 Oftast har vi ett litet tema, som black & white eller glitter & glamour.

 Vi som styr upp hela kalaset turas om att servera och plocka undan, resten av tiden dricker vi vin, äter god mat och pratar pratar pratar om allt.

Och det hålls alltid en massa tal, vi har blivit några riktiga hejjare på det skulle jag säga. Det brukar bli sju, kanske tio tal under kvällen, och minst en skål i kvarten!

 Nu ska vi börja planera årets fest, och åh jag är så pirrig och pepp.

I nästa liv ska jag bannemig bli en såndär flådig, excentrisk festfixare for real.

Om en disig morgon under pilträden

 Tidigt på helgdagsmorgonen steg jag upp i Stockholm, rafsade ihop håret till något slags skatbo, virade in mig i en halsduk och tog spårvagnen till Waldemarsudde.

 Vi skulle spela in den där filmen där jag jobbar som kostymör.

 I fina Rosendals Trädgård dessutom. Älskar när man får jobba och vara ute på något fint ställe dessutom.

 Min lilla packning fick följa med, för efter inspelningen skulle det vara raka vägen hem till Norrköping igen.

 Ahmed, filmens regissör, skulle också spela en biroll. Men först, kaffe!

 Sedan var det full fart. Repa, filma, titta, repa, film, titta.

 Tror att det hela kan bli ganska fint faktiskt.

 Ahmed diskuterar med teamet. I filmen pratas det på somaliska, och i teamet pratades hela tiden en härlig blandning av svenska, somaliska och engelska.

Till slut fick jag kramas och vinka hejdå och bege mig hemåt igen. Riktigt roligt var det, och utmanande. Min intensiva helg kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt.

Om jakten på den svenska folkloren

En av anledningarna till att jag var i Stockholm i helgen, var för att jobba med en kortfilm. Det är en somalisk kortfilm som ska visas under en föreställning i december.

Regissören ville blanda traditionella somaliska kläder, med någorlunda tidlösa kläder anpassade efter ett mer nordiskt klimat. Så jag skrev en lista på alla ställen jag kunde komma på, och gav mig ut på klädjakt.

Jag var ute i säkert fyra timmar.

Så. Himla. Mycket. Kläder.

Och så mycket annat distraherande saker, som typ hela Bondegatan och Skånegatan.

Det var nästan tur att jag inte hade tid att gå in, annars kanske jag hade kommit hem med den här.

Eller dessa!

Men jag fortsatte att vandra vidare, på jakt efter någon slags svensk folklore.

Och med lite hopplock från sex-sju butiker, kände jag mig nöjd.

..om jag kunde försörja mig på det här skulle jag vara i lilla himmelriket tror jag.