Om fina saker en tråkig torsdagmorgon.

Torsdagsmorgnar är lite småtrista. Helgen är så nära med ändå så långt bort. Just den här dagen var det lite grått och trist, och mina ögonlock var tunga efter alldeles för lite sömn. Men så går man utanför dörren och hittar fina spår i snön utanför köksfönstret.

..och upptäcker att de där gräsliga nödstrumporna som jag helst aldrig använder, är ganska fina till de bruna lågskorna. Kanske ska köpa fler färgglada strumpor, tänkte jag och strosade glatt till bussen och hade en ganska bra dag på jobbet ändå.

Om Felicias supergoda tacos.

Efter världens superdupermegahandling kom vi hem, packade upp och började äntligen laga mat.

Isaks lillasyster Felicia var på besök och hade med sig ett spännande recept. Alla fick ett varsitt ansvarsområde, sen var vi igång.


Felicia läser recept, Anders mosar avokado.


Kelsjuke Frank håller oss gärna sällskap i köket.

Malins tankar vandrar.

Äntligen klara, och superhungriga hade vi hunnit att bli.

Superbt. Vegfärs, en massa goda hemmagjorda såser, riven cheddar och friterade majsbrödschips vid sidan av. Mums!

Om min lilla drake.

När jag rotade runt bland alla mina smycken hittade jag en gammal älskling. Jag köpte den här lilla draken när jag gick i högstadiet. Den kostade nog 180 riksdaler eller någonting åt det hållet, vilket var hur dyrt som helst när man var femton och fick 300-400 kronor i månadspeng. Jag hade tittat på den i en evighet på Blue Fox i Stockholm, och till slut köpte jag den. Åh, jag var så stolt och tyckte att den var det tuffaste saken jag någonsin ägt. Hade nog på mig den ett bra tag in på gymnasiet, medan jag fortfarande hade de långa svarta kjolarna, de väldigt markerade nyckelbenen och svartmålade ögonen. Sedan gick det inte längre.

..men jag vet inte.

Jag försöker förklara för folk att jag hittade den bland mina smycken och har burit den de senaste tre dagarna rent ironiskt. Men nej, jag tror jag bara smygsaknar min lilla period som svartochsvår och den-där-udda-tjejen-som-kanske-är-satanist-eller-punkare-typ. (Det här var alltså innan ordet emo fanns). Kanske. Eller jag vet inte. Den är hur tacky som helst, men jag tror jag kan bära upp den ändå. Vi provar.

Om att hungern sitter i rösten, inte i magen.

Helt plötsligt började jag höja volymen till låtarna som handlade om kärlek. Höja, blunda, le. Jag ville se filmer om kärlek och sagor om förälskelser och lyckliga par. Jag ville lyssna och se, och där jag förut blev ledsen och kände att jag saknade någonting, började jag istället se honom på näthinnan medan tonerna och scenerna spelade på. Höja, blunda, le.

Det är så underbart. Den här känslan. Som att vakna upp. Hur jag än skriver om det så känner jag mig lite fånig, det är egentligen så enkelt, nästan trivialt. Men ändå känns det så viktigt. Lalehs Snö går på repeat på mp3:n för femte gången, solen skiner starkt men lågt mellan husen, medan bussen rullar igenom rusningtrafiken en kall tisdagsmorgon. Jag är så emotionell att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Hon sjunger högt och starkt med hela hjärtat och jag börjar nästan gråta för att allt är så fint och jag är så glad. En ung tjej råkar knuffa till mig i axeln med sin väska när hon går av bussen, jag vaknar upp ur min lilla trans och skrattar lite åt mig själv. För det är så enkelt och oviktigt men det är så fint; Jag gillar en kille och han gillar mig tillbaka.

Och det gör mig glad. Han gör mig glad. Tanken på honom gör mig glad. Tanken på oss gör mig glad. Jag går runt och fånler, är glad och harmonisk. Över en så fånig, så enkel sak som ändå blir så viktig.

Jag gillar en kille, och han gillar mig tillbaka.

Med lite försiktighet tar jag ett litet steg i taget, känner efter, tänker efter. Jag vet ingenting om framtiden och vad jag eller han känner då, erfarenheten gör att jag känner efter försiktigt. Jag vet ingenting om framtiden eller imorgon, men idag - Idag vet jag att jag är kär.

Om pirret klockan 04:31

Efter knappt fyra timmars sömn gick jag upp halv fem på morgonen för att göra mig i ordning och åka till Solna. Väldigt yrvaken stapplade jag runt i Taminas och Martins fina lägenhet i Högdalen och lyckades till slut ta mig iväg. Halv sju skulle jag och filmteamet från DI-filmen "Här slutar Sverige" mötas upp.

Jag och den andra mask-assistenten Gro började förbereda och jag fick en hel del instruktioner. Sen var det bara att köra igång. Hela filmteamet var jättetrevliga och rara. Nervositeten släppte ganska snart.


Sen var det som det mest alltid är - en himla massa vänta. Oftast, som nu, så får man vänta tillsammans med lite roligare människor så att man har någon att prata med. Sen kan man fotografera sig själv och sitt hemmaknopplade smycke inne på toaletten också.

Men den mesta av tiden har jag spenderat här inne i det provisoriska fikarummet. Jag har säkert ätit hundra kakor och bullar dessutom, mindre bra. På fredag kör vi nya scener, och nya kakor. Pepp.

Om blommiga soffor.

Jag har spenderat hela min helg i en blommig tvåsitssoffa. I den har jag ägnat mig åt frukostmys, lunchhångel och middagspussar, långa samtal om viktiga saker och fåniga saker, nervkittlande filmer och småtöniga serier. Och lite obekväm sömn också. När jag inte har spenderat min tid i den blommiga soffan har jag varit på kyliga kvällspromenader, matjakt, med högklackade skor på museum och fikat på ett bageri. Att behöva lämna den varma soffan med den varma famnen strax innan klockan sex på morgonen för att ta ett antal olika tåg hem och direkt till jobbet var helt enkelt inte optimalt. Fin helg, som vanligt. Om man ändå bara fick ha helg hela tiden.

Om vardagssjukan.

En gång i veckan far två av oss i kollektivet iväg och storhandlar. Någon tyckte tydligen att det skulle köpas mig lite hyfs, men det fanns inte på affären.

Så mycket färg och ljus på affären. Finfult, så att säga.

De sista varorna man plockar på sig när kundvagnen redan står vid kassan, och man har glömt en massa.

Hur många påsar som helst blir det när man handlar för fem vuxna.


När jag och Aleksi kom hem så stod Malin och bakade ostbullar och kladdkakemuffins.

Sen var det dags för kollektivets veckoträff när vi lagar mat tillsammans och pratar om allt som behövs pratas om. Som källsortering, tvätt och känslor och sånt.

Vi lagade panerade fiskfiléer med hemmagjord potatismos.

Frank provar glasögon.

Efteråt skulle Isak och Erik vika den sista tvätten, så vi fortsatte att prata och umgås i vardagsrummet. Vi är ganska sällskapssjuka av oss allihopa.

Alla fick prova mina nygamla glasögon. Isak gjorde dessutom partytrick.

Sen satt vi och pratade på en bra stund innan jag tog en kvällspromenad och efteråt nästan somnade framför skype.

Om det förbaskade rummet.

I fredags morse vaknade jag ganska tidigt, konstaterade att min hals fortfarande värkte som bara den och stannade hemma. Jag tittade ut över rummet och gottade mig i att jag minsann var sjuk och inte alls behövde städa eftersom jag var sjuk och ynklig. Tills det slog mig att hyresvärden skulle komma förbi vid lunch och hålla visning för de som kanske vill bo här efter oss. Smärre panik. Jag städade mitt rum, jag plockade undan i hela huset och dammsög, bäddade ett antal sängar och eldade doftljus i badrummen. Som om en inredningskommitté skulle svänga förbi.

Min städningsmetod är enkel; jag städar inte alls. Jag bara gömmer och omplacerar saker. Allting ligger egentligen fortfarande framme, bara upplagt på en stol istället för på golvet eller undangömt i påse. Häri ryms till exempel fem kvitton, två dvdfilmer, en maskeradmask och en tygstuva.

På garderobsgolvet finns alla möjliga sorters lådor och påsar, i väskorna ligger scarfs och halsdukar och en burk hårfärg.

..och kvar blir alltid alla dessa förbaskade kläder från ett gammalt filmprojekt. Högen tar aldrig slut hur mycket jag än stryker, jag blir tokig. Men nu slängde jag fram några av de finare plaggen och låtsades att det hela var någon slags installation istället. Visningen var över på sju minuter, jag bakade scones som jag knappt kunde äta och sedan återgick jag till att dåsa i sängen.